A C K E P O P S

jag har alltid älskat djur och som barn fanns det både katt och hund i familjen. Som person är jag varken katt- eller hundmänniska jag är både och. Men hundar ligger nog lite närmare hjrätat om jag måste välja. När jag närmade 30 utvecklade jag allergi mot katt och fick göra mig av med dem allihop i ett svep. Men jag hade i alla fall min hund kvar och han följde mig på turné i landet. En trofast följeslagare och det var han som på allvar fick mig att inse att livet inte kan levas utan hund. Jag flyttade till Dalarna och tankarna om kennel fanns i bakhuvudet hela tiden, men mitt hjärta och min själ brann just då för att rädda de utsatta. Under många år tog jag hand om hundar som kastats ut på gatan och av olika anledningar skulle avlivas. Jag fann ett mission i det på något vis, det inte går att beskriva riktigt. Det tog mycket kraft att laga dessa hundar men egentligen gjorde det mig inget. Der är mer människorna runt omkring som tar kraft. Att alltid behöva förklara för människor som inte förstår, ursäkta sig och behöva stå upp för sig själv och sina val till människor som inte har förmågan att tänka utifrån en nollpunkt utan endast från sig själva. Tja, så är det än i dag och jag drar mig allt mer undan för att få ro. Missförstå mig inte för jag älskar människor! Men människan är komplicerad och min andlighet behöver helt enklet få rum att andas fritt.  När livet varit som mest turbulent så har alltid hundarna funnits där. De kom att bli mitt allt i livet.

Jag älskar alla hundar, och har en förkälek till urhunden, de är som ett väsen med sin magiska utstrålning och integritet. Jag har haft förmånen att kunna ha många olika typer av hundar, dvs rastyper. När jag träffade min första staffe någon gång 2002-ish så föll jag pladask. Jag hade aldrig sett eller upplevt något liknande och jag kune aldrig tiktigt släppa tanken på den lilla skönheten som sprallade runt i snön. På den tiden var det inte lika lätta att hitta en staffe, tvärtom, det var snudd på ommöjligt. Åren gick och jag fortsattte rädda hundar från miserabla förhållanden, tog mig an dem och lät dem få ett bra liv hos mig.

Vid 40-års ålder började sjukdomen sätta sig på mina stämband och gjorde att hela mitt röstomfång tappade kraft. Ena dagen var det som vanligt medan andra dagen kunde jag hamna flera toner lägre och inte "orka" upp i de höga tonerna som alltid varit mitt signum, att kunna leverera kraftfulla Whitney Huston ballader med känsla och kraftfullhet. Utan rösten kunde jag inte längre fortsätta och det blev en lång process att avsluta ett livsverk. En större sorg än man kan tänka sig, att bli så pass sjuk att man inte längre kan göra det man tycker är allra roligast i hela livet. Jag är oerehört tacksam att jag hade mina hundar under den här tiden, för ingen förstod hur det kändes. Verkligen ingen. Under flera år var alltid standardfrasen: -Spelar du nå't nu för tiden? Aldrig hur jag mådde, hur jag hade det eller något annat som hade med min person att göra. Nej istället kommer alltid frågan: - Hur många hundar har du nu? Som om det är vad som är viktigtast att veta, och det är lite så än idag 15 år senare. Det var under den här tiden som min plan med kenneln tog lite mer fart och jag fick något annat att klura på, fundera över och verkställa. Att ställa ut är inte min grej riktigt. Jag har väldigt svårt att man ska döma något efter dess utseende och kan själv relatera till det väldigt starkt. Hur man blir bemött som människa beronede på vad du har för kläder på dig, det gör mig illa till mods. Det är trots allt insidan som räknas, på riktigt. Men det hjälper inte att vara en god människa alltid. Man måste anpassa sig in i situationer, det är att vara vuxen och att ta ansvar. Alla fall, att avla bara för att tjäna pengar är inte helle rmin grej. Så vad är min grej egentligen? Ja vad är min grej. Min grej är att bara få vara den jag är och mina hundar måste få vara hundar i första hand. De måste få utlopp för att kunna hunda sig varje dag och vara just så som de är - hund. Att kunna ge mina hundar ett så bra liv som möjligt, utifrån mina mått mätt, det ärm in grej. Sen får resten komma. Att hitta just "det" för varje indvid som passar just dem. Det är mer min grej. Som ofrivilligt barnlös fanns ändå alltid en liten låga som brann och målet var hela tiden en liten uppfödning. För att få känna känslan. För att se liv födas. Få se liv växa och följa deras resa. Det finns inget finare. Det fanns så mycket vackert i det. Så mycket kärlek och så mycket jag kände jag missat under alla år att det blev min drivkraft. Det tog åratal innan jag till slut lyckades få tag i en staffe och under tiden hann jag bli lurad både en, två och tre gånger på både hundar, pengar och valp. Det har kostat mig enorma summor att få igång min lilla kennel dels på grund av min naivitet, ett tacksamt offer var jag minsann så lättlurad är jag inte idag kan jag lungt säga. Men det sätter tyvärr sina spår. Sen har det även kostat hur många tusenlappar som helst, vi talar om ett par hundra tusen säkert, att köpa in hundar som varit sjuka behövt mycket vård, hundar som dömts ut pga fysikskt svaga, allergier, eller inte en passande metnaltiet att avlapå. Det här var inget jag från början kunde förstå. Jag hade så oerhört mycket erfarenhet med mig med hundar att jag var beredd på att det skulle bli både arbetsamt och kostsamt. Men att det skulle bli så pass hårt, det kunde jag aldrig föreställa mig. Hur det än är, det kostar även känslomässigt. Att ha en riktigt snygg och fin hund som man älskar så innerligt och på djupet, som har den allra bästa mentaliteten och är helt perfekt- sen blir den sjuk istället hela tiden. Oförklarlig hälta, allergier osv. En sådan hund kostar itne bara pengara utan den känslomässiga delen kan man aldrig förebreda sig på. Jag anser inte att en hund ska behöva lida. Det är aoch o att tänka på hundens bästa, ibland kanske man inte kan göra allt för sin hund, den kanske inte någonsin kommer att må bra. Då måste man vara människa och ta svåra beslut och det är aldrig lättsamt. Det är något man som djurägare glömmer bort har jag märkt, att det får aldrig bli att man försöker så mycket att man glömmer bort hundens riktiga välmånede. Hundar är känslosamma varelser som reagerar utifrån sina känslor och drivs av sina olika drifter. Det går tillbaka till hormoner och nervsystem, mer än så orkar jag inte skriva. För mig har det varit en bergochdalbana med mina hundar där jag hellre dömer ut iindivider ur avel än att ta en kull "bara för att". Man får helle inte glömma att en hund behöver tid för att mogna. Dels rent fysiskt men även psykiskt. Det är också något som glöms av märker jag, särksKILT vid import. Där måste man verklgien ha förståelse och kunna ge hunden/valpen tid. Nu när mer än 10 år passerat så måste jag utvärdera kenneln och kommer fram till en och samma sak. Inte ge upp helt men ändra inriktning. Det är inget beslut jag tagit över en natt utan ett moget och genomtänkt beslut som kommer ske under tid.

Idag med facit i hand - staffen för mig var helt perfekt för 25 år sedan, när lågan brann som störst för dem. Idag är jag på en helt annan plats i livet. Jag har skapat ett fint liv av inget, alldeles på egen hand. För mig är livet med hundarna liksom det enda just nu. Kan känna att staffen kräver långt mycket mer förståelse än många inser. Jag själv insåg inte det heller, hur komplexa de är rent individuellt inte alls att liknas vid t ex husky som är garanterat flock medvetna och flytande individer som tar sin plats i en grupp naturligt och instinktivt. Staffen är en liten bebis i hela sitt liv och jag verklgien älskar det! Älskar deras små nallebjörnsfejs och gosighet. Däremot har jag inte längre orken att tänka "om tio år" med staffen som ras. När jag är 65-70 så måste jag ha ändrat inrikning i livet och det måste jag börja lägga om redan nu, tio år innan. Det är inte så lätt att förstå för utsomstående, men alla måste inte heller förstå allting. Det handlar om acceptans och resepkt. 

Målet med Ackepops kennel har alltid varit att ta fram fina, friska och mentalt stabila sällskapshundar för den aktiva hundägare. Målet har aldrig varit att avla fram massor av valpar, tvärtom. En kull då och då har hela tiden varit mitt mål. Jag dömer oftare ut hundar jag inte anser passar i avel och kan säga att det är en av orsakerna varför det inte blivit fler kullar. på tio år. Jag lånar inte in en hane till min kennel utan att först fått träffa den och anser mig inte kvalificerad nog att kunna argumentera med andra uppfödare då de har sina reorier och sina mål med sin uppfödning. Med åren förändras också synen på rasen utefter ens egna erfarenheter och kunskaper. Man lär sig nya saker och utvecklas som människa medan forskningen inom olika områden kommer med ny information hela tiden.. Livet ser ju inte riktigt ut som den gjorde för 20 år sedan. Så målet för närvarande är lite flytande. Friska och sunda hundar är prio, här hemma vill jag ha balans och där går energin åt just nu. Avels mål grundar sig i en långsiktig plan hur man ska förbättra rasens svagheter på lång sikt.

Är import det självklara, smarta valet för alla?

Nej, det tycker jag inte, baserat både på fakta och erfarenhet. Det är en växande problematik i Sverige idag. Det är alldeles för enkelt för vem som helst att köpa en hund på sociala medier och få den hem till dörren, jag har gjort det själv men av helt andra anledningar. Det fanns helt enkelt inte det jag sökte här hemma till min kennel. 

Men du säger att du importerat och i nästa andetag är det ingen bra idé? Precis så. De allra flesta har inte kunskapen och/eller förståelsen och det är bortsett från att man självklart följer lagar och regler innan man ens tänker tanken. För du vet ärligt talat inte vad du får hem. De flesta tänker först på hälsoaspekten och sedan på hur mentaliteten plötlsigt skule försämras bara för att man importerar sin hund. Men så enkelt är det inte. Det har mer att göra hur uppfödaren gör sina val med sin uppfödning. Bor hundarna inne eller ute? Bor det med familjen är det en annan femma, då får valpen och den unga hunden den socialisering som är så viktig för oss här hemma i Sverige, för att den skall kunna få en bra start. Men allra viktigast är ändå att tänka på att ofta tas mamman från valparna alldeles för tidigt. En valp behöver stöttning, guinding, regler, fysisk närhet osv från nsin mamma i hela sin valptid och helst så länge som möjligt. Många sätter valparna för sig själva och tar bort mamman sen får valparna själva härja fritt och får inte den, för oss, mer normala starten i livet. Det kommer att påverka din hund resten av dess liv! Mycket mer tålamod och ge hunden mer tid. Innan hunden ens växt färdigt fysiskt så kan man inte ställa så mycket krav egentligen. Den mentala biten är senare att mogna och det gör ju att hunden verkligen behöver landa REJÄLT innan man sätter igång och jobba, styra, ställa, begränsa, kräva. Man måste ha en större förståelse för ursprunget och inte stirra sig blind på hälsa enbart. Idag ser vi massiv ökning av hundattacker. Det är inte bara en reglerad avel som måste bli strängare i huruvida vem som helst ska få ta valpar eller inte, det krävs mer än så. Att importera hund idag är som att klicka hem ett par skor från nån webbutik på internet. Typ så enkelt är det. Därför kommer problemen med bl a hundatacker inte försvinna så lätt. Det har med så många faktorar att göra att man kan inte säga vare sig si eller så. Men detta är ett ökat problem, import som inte är seriös. Jag själv har valt att läsa på, göra research och haft lång korrespondes innan jag köpt någon hund.