A C K E P O P S

Min hälsa är inte som den varit - det hör man många säga. Jag kan bara hålla med! Jag lever med en sjukdom som heter fibromyalgi. Fibro går under familjen reumatism.  Det är kronisk värk i olika utsträckning ungefär som växtvärk eller muskelvärk. Vidare finns det en skada i nacken, bröstrygg och höger armbåge efter en olycka som ställer till det lite extra för mig. Jag har hittat eett sätt att hantera vardagsrutiner och jobbar hela tiden för att hitta nya vägar för att må så bra som möjligt. Tidigare var jag atletiskt byggd och stak som en liten oxe. Men idag är det lite annorlunda. Att leva med kronisk värk gör att man ständigt går omkring och är trött. Man orkar inte med en massa ståhej helt enkelt.

Jag har skapat något fint och unikt här hemma. Fått göra avkall på det mesta i livet för att hitta harmoni och lugn i vardagen. Hellre ett lite mindre och enklare hus men en större tomt som erbjuder mer frihet. Jag har som jag redan skrivit en seg, dryg smärtproblematik som gör vissa saker nästan ommöjliga medan andra saker är lika enkelt som för vem som helst. Jag har en känslighet för ljud och ljus som gör att jag dels inte kan bo mitt i ett villakvarter för alla ljud tar kål på mig. Jag måste även bära solglasögon inomhus för att inte få migrän, inte alltid men 90% av tiden. Ett stillasittande liv är inget för mig, då kan man inte ha hund. Jag älskar att vara ute i skog och mark och vilken hund gillar inte det, Cykla är ockås min grej, kul med hundarna också som uppskattar att få springa bredvid. Men allra bäst är ändå allt man kan hitta på hemma i skogen där jag delat upp mina 4.500 kvm i olika delar för hundarna att hunda sig på. Här har de friheten att springa, gräva, hitta på sattyg och busa. Det är det bästa jag gjort, köpt detta ställe och gjort till en så underbar plats åt mina hundar. Vissa dagar kan jag liksom inte gå milen, även om huvudet vill så funkar det inte rent fysiskt. Andra dagar kan jag vara ut på tur i timtal och inte ens märka av det. Det är en balansgång som man aldrig vet från dag till dag hur det kommer till att vara dagen därpå. 

Att vara sjukpensionär är också att vara extremt fattig. Men att vara extremt fattig betyder inte atuomatisk att man är en sämre hundägare eller att hundarna skulle ha det sämre. Nej, man gör nog mer för sina djur än många andra. För att kompensera känns det som ibalnd. Det är och har alltid varit viktigast för mig att hundarna har det allra bäst. Att kunna hitta foder man har råd att köpa som samtidigt inte är skräp. Det har varit det svåraste med just staffarna som ärkända för att vara känsliga för foderbyten och många upplever att deras staffar har allergi mot kyckling. Jag har hittat en superbra balans till mina hundar, egentligen har jag inte råd med så dyr mat men det är samtidigt inte den dyaste maten man kan köpa. Men det är den bästa för just mina hundar och jag får alltid beröm för hur fina mina hundar är i päls och hull. Det är kostsamt att ha många hundar, helt klart så blir jag själv lidande. Jag väljer bort allt annat och med det menar jag verkligen allt. Jag är tvungen att göra avkall på saker som egentligen är normalt i den vanliga människans vardag. Men då får det vara så. Jag kanske inte kan köpa kläder som jag skulle vilja, men jag väljer hellre ett par rejäla byxor och skor som fungerar överallt och hela tiden och struntar i resten. För att kunna leva mitt fria liv med mina hundar. Livet är som livet är och vissa saker får man lära sig leva med. Eller utan. Att aldrig kunna gå på restaurang, café, bio, köpa något fint till hemmet, eller andra lyxliga saker som att gå och klippa sig till exempel...det är saker jag tvingas göra avkall på. Men jag gör det för mina hundar och min frihets skull. För att kunna leva i harmoni här i mitt lilla gulliga hus utan massa krav från allmänhetens öron på skällande hundar eller nyfikna människor som står och stirrar in på oss. Vi mår så så himla bra här, men det kostar mig massor. Det kostar även en del på folkhälsan att leva isolerad och med åren blir man bara mer isolerad och hamnar i någon slags limbo av utanförskap. Det är svår bit att svålja, men det kan inte vara på annat sätt för mig. Jag är för trött för att bry mig i vad andra har för åsikter helt enkelt. Det är så mycket fördelar med att vara fri i sin egen lilla värld att jag kan inte längre tänka mig något annat. Man mår bra vissa dagar, sen mår man sämre andra dagar.  Här kan jag pyssla med mitt, träna hund om jag vill eller bara leka och busa. Eller ingenting. Vi gör hur vi vill och som vi känner för dagen och det är den största friheten av allt. Mitt i alla smärtor, alla känslor man har som människa i sin ensamhet, i sin sjukdom, i sin fattigdom i allting, så kan jag inte ha skapat något bättre för att kunna ha ett så bra liv som möjligt. Trots fattigdom så klarar man sig ändå. Så länge hundarna har det bra, så är livet helt okej ändå.

För mig handlar svårigheterna mycket om att bli förstådd och inte bli kallad konstig, eremit, hundkärring osv med en engativ klang, av människor som inte vet någonting alls om en . Det har hänt för många gånger att jag försökt förklara min sjukdom, men får ofta till svar att du som är så smal och pigg eller du som bara är si och så gammal. DET mina vänner och följare, det är som ett slag under bältet. Att leva som jag gör betyder inte att man har något slags fel eller inte kan vara i sociala sammanhang, det betyder rätt och slätt att man valt sig själv före andra. Sin egen väg. Stark när det krävs. För inget annat alternativ finns. Hade ändå aldrig valt ett annat sätt än just det liv jag lever nu. Man kan vara båd fattig och sjukpensionär och ändå ha det rätt så bra.