A C K E P O P S

Just nu har vi inga direkta valp planer för framtiden.

2025 skulle Jodei haft en kull valpar som var planerad i två år. Tyvärr uttstod komplikationer vid förlossningen och valparna gick ej att rädda. Misstanke om ormett då jag själv blev biten samma kväll som Jodie fick värkar. En vecka senare såg  jag att Jodie hade spår av ett litet ormbett i ena överläppen vilket förklarar varför den starkaste valpen dog i magen bara dagen innan han skulle födas. Alla hundar utom min husky blev även de bitna dagarna innan, men det förstod jag först efteråt. Eftersom jag själv blivit biten kunde jag se att det handlade om bebisorm så inser jag att dessa kläckts precsi nyligen hemma på gården i gräset, under någon sten i skogen. Detta blev en fruktansvärd upplevesle då jag själv blev svårt sjuk, även hundarna blev väldigt sjuka. Jag vet med 99,99% säkerhet att de tär snokbett då jag själv är mycket känslig, hade det varit huggorm hade jag dött. Soken är inte giftig - sägs det, men det stämmer inte helt. De har inga huggtänder som kan injencera gift är det korrekta. De har hyuggtänder och de har ett gift i sin saliv som förlamar sitt byte,. Är man känslig som jag så blir man sjuk när saliven tränger ner i bitsåret. Själva bettet känner man inte ens när det sker och inte heller efteråt. Har man som i detta fall små bebisormar så är de oftast väldigt mycket giftigare än de vuxna ormarna. Därför insjuknade även mina hudnar som även de hade spår av ormbett. Jag satte min tik först den natten. Jag blev mycket sjuk men kopplade inte ihop det med att jag blivit ormbiten - jag levde ju! Den slutsatsen kunde jag ta senare. Mitt i allt detta hade jag en hund med svår separationsångest och alla möjliga problem som tog precis allt av tid, kraft, uppmärksamhet och energ. Det här traumat kan ingen människa förstå och det handlar inte bara om att fölora en kull lsom man längtat efter, det hanldar om så många saker. Att leva med en probelmhund man inte klarar av att laga under flera år.  Man orkar inte till slut. 

2026 Är ett år där jag inte riktigt vet om jag ska fortsätta. Kanske jag tar en kull på Tiara för att inte vid 56 års ålder ge upp helt och dö barnlös. Eller så väljer jag att strunta i allting och lägga ner. Jag tänker mig tio år fram i tiden och ser inte att jag kan fortsåtta så många mer år att kämpa i motvind och uppförsbacke hela tiden. Någongång måste man säga stopp, det kanske är dags nu. Vi får se hur dt blir. Jag försöker fortfarande laga mig själv på insidan.